Framtidsutsikter…
Det bästa med februari är att det helt plötsligt inte är så långt till mars. Och då kan man äntligen börja känna vittring av våren. Ljuset, snödroppar, krokusknoppar och lusten att putta ner små frön i marken och tänka på allt ska gro och växa upp. Lite som jag känner inför att gå igång med Visan i Sverige igen.
Jag vet inte om någon har noterat att aktiviteten i organisationen minskade något i december för att helt ta paus i januari. Jag har varit tjänstledig. Min mamma gick bort i slutet av november och det har varit något av en omställning. När jag väl rivstartade med två dagars konferens på Folk & Kultur i Eskilstuna och en visionsdag tillsammans med Mais styrelse så såg SJ till att jag fick en hel del tid till reflektion på vägen hem. Och någonstans mellan Katrineholm och Hallsberg uppenbarade det sig för mig hur alla dessa frön som har fått gro under ett par år nu börjar ge resultat. Vi finns med i diskussionen. Vi syns i många olika sammanhang. Magasinet Visor hjälper till att ge en bred och bra bild av visan som genre. Vi bygger samarbete med organisationer i branschen och när jag presenterar mig har folk hört talas om vår organisation. Det är bra. Därför är det olyckligt att Kulturrådet valde att minska stödet till verksamheten i år. Ingen överraskning och vi är inte ensamma. I stort sett samtliga som har sökt stöd inom området ideella amatörkulturorganisationer har fått neddragningar.
Inför årsmötet försöker vi på alla möjliga kreativa sätt att tråckla ihop en budget som innebär att vi kan ha kvar en verksamhetsledare om än i en mindre omfattning. Vi kommer att bli tvungna att prioritera hårt i vad som ska genomföras. Glädjande nog fick Magasinet Visor fortsatt stöd som kulturtidskrift och vi planerar för två utgivningar detta år.
För att få något att växa räcker det inte med gröna fingrar, det måste till en hel del näring också. Kan vi inte få det från Kulturrådet får vi hitta andra sätt, söka andra stöd, tänka i nya banor. För det vore synd om allt arbete som nu börjat ge resultat bara vissnar bort. Visan som kulturform är viktigare än någonsin. Visan i sig kommer helt säkert att överleva men det vore väl förbenat skönt om vi kunde fortsätta jobba för att ge den det utrymme i musiklivet som den förtjänar.
Anna Wirsén
Verksamhetsledare, Riksförbundet Visan i Sverige
|
