Fia Ekberg i Magasinet Visor nr 19
Manifestpriset i kategorin Årets Visa tilldelades Fia Ekberg för hennes album Bangatan. I det senaste numret av Magasinet Visor hittar du Fia på omslaget och i en intervju som du kan läsa här.
Text: Stina Elg
Fia Ekberg är musikalartisten som blev låtskrivare, vispoet, singer-songwriter och pedagog. Hon spelar solo eller med trion My Quiet Companion (Patrick Rydman och Henrik Cederblom). Debut EP:n All the Small Detailskom 2013, My Quiet Companion, 2015. Bangatan – Fias första fullängdsplatta belönades med Manifestpriset för Årets Visa.
Hej Fia! Manifestpriset för Årets Visa. Hur fick du veta?
– Fick en nominering av Livet Nord på Kakafon där jag givit ut min platta, satt sedan hemma med några vänner och såg livesän-dingen från Manifestgalan. Lyssnade in mig på de andra och det var så fina plattor som de gjort så det var en stor ära att få priset. Min son kände till de som var i Hip Hop-kategorin så han tyckte att det var coolt att jag var med i samma gala, han var stolt och min dotter var också stolt.
Berätta om inspelningen av Bangatan.
– Jag hade en idé om att spela in mycket själv. När jag gjorde min första platta, hade jag god hjälp av Patrick Rydman och Henrik Cederblom. Nu gick jag en distanskurs på Ingesund och lärde mig spela in. Gjorde skisser för att få kontroll över processen. Sedan använde vi mina skisser så de ligger till grund för nästan alla låtar på plattan. Bangatan är förankrad i mig, sedan har Patrick varit en oerhört lyhörd producent.
Du började som musikalartist.
– Gick Balettakademien i Göteborg när jag var 18 och bodde några år i London där jag gick på London Studio Centre. Jobbade med projekt, spelade i band och skrev låtar. Hemma i Sverige träffade jag en regissör som skulle hålla en audition för My Fair Lady på Oscarsteatern. Jag fick jobb i ensemblen och var sedan på Östgötateatern i Norrköping i ett par år.
Vad fick dig att bredda din musikaliska bana?
– Jag har skrivit låtar och trubadurat sedan jag var liten, men fick stora röstproblem när jag var typ 26 och hoppade av karriären. Bestämde mig för att aldrig sjunga mer. Det var min första livskris, det var hemskt. Läste till litteraturvetare och gymnasielärare. Jobbade några år, även på Nordiska Folkhögskolan, fick sedan en chans att starta en singer-songwriterlinje på Löftadalens folkhögskola i Halland.
Singer-songwriter, eller vispoet, vad ser du för skillnad i begreppen?
– För mig har det inte varit någon skillnad, man skriver låtar och framför dem. I båda begreppen är texten och berättelsen viktig. Jag tycker att det känns fint att ha en singer-songwriterlinje, snackar mycket med Maud Lindström som driver vislinjen på Nordiska. Det är progressivt och kul att samarbeta.
Vad utmärker ditt låtskrivande?
– Jag jobbar mycket med berättelser och tycker om att vara på gränsen. När det nästan går över till något sentimentalt, men inte blir det. Att våga vara på punkten där det bränns för mig.
När du färdigställt All the Small Details 2013 reste du på en omfattande turné: Sverige, USA, Danmark, Tyskland, England, Irland, Grönland …
– Innan plattan åkte jag på låtskrivarretreat, träffade människor från en massa länder och blev inbjuden att spela. Först till Hidden Creek Songwriting Camp I Washington norr om Oregon. Där var jag gästlärare. Tog sedan tåget från Portland till Oakland. Vänner bokade spelningar i små städer och så slutade jag turnén i Los Angeles. Det var spännande att få sjunga mina engelska låtar för en engelskspråkig publik, kände mig som en Bob Dylan-typ som drog iväg med sin gitarr. Det var länge att vara borta tre veckor från mina barn.
Och Grönland.
– Där spelade jag på en festival, sedan reste jag dit tre år till med elever från min utbildning. Det är en speciell stämning på Grönland, ett känslomässigt landskap, man är utelämnad. Men det var jätteroligt att få komma tillbaka och lära känna invånarna i Sisimiut. Musiken tar en till olika platser. Songwriting Camp är nätverkande på djupet. Jag har haft människor här från USA; bland annat bodde Norah Jones gitarrist Adam Levy här hemma och vi gjorde house concerts tillsammans.
Vad händer härnäst?
– Arbetar med en föreställning där låtarna från Bangatan ska vara med. Premiären blir i Göteborg. Försöker boka så mycket som möjligt nu. Kom ju igång med mina låtar ganska sent i livet, satsade inte riktigt förrän jag var lite över 40. Jag träffade Marie Bergman och har gått utbildningar för henne och andra. Nu använder jag rösten på mitt sätt, som håller för mig. Och det har funkat i femton år nu. Jag är verkligen tacksam för att jag kan sjunga igen, kan få tacksamhetsutbrott efter ett gig. Jag trodde inte att det var möjligt.
Hur skulle du beskriva Bangatan?
– Bangatan är livet levt härifrån, när jag har bott här med mina barn. En bekant hjälpte mig med en presstext, han skrev ”Vardagsrealism och storslagen längtan”. Det tycker jag var fint. Det är väl det som kännetecknar plattan.
“Med personliga texter och egensinniga melodier bjuder årets vis-skiva på en både ämnesmässig och musikalisk bredd. Rösten, som skimrar av värme och vemod, bär fram den röda tråden av uppriktighet som går igen i alla visor på skivan.“
Manifestjuryns motivering Årets Visa – Fia Ekberg, Bangatan (Kakafon Records)